Hedda Gabler nr. tre

Jag gillar inte Hedda Gabler, hade jag läst om henne i skvallerpressen och följt hennes irrfärder över Stureplan så hade jag funnit henne avskyvärd. Hade jag varit dräng på gården hade jag med nöje, om jag vågat, vandaliserat hennes droska. Jag hade supit mig full varje gång jag tvingades vara markör under hennes skjutövningar. Hade jag varit piga i köket hade jag spottat på plättarna, innan jag serverade dem. Om jag hade levt tillräckligt länge under detta förtryck, hade jag vässat mina knivar och sökt på Internet efter rörbomber. Jag finner inga förmildrande omständigheter till hennes uppförande. Klassfånge är ett ord som återkommer när man läser om Hedda Gabler, att hon är fånge under sin uppfostran. Nazister efter kriget hävdade att dom lydde order och många slapp fria. Klassfånge är ett ord jag fimpar som en cigarett. Nu.

Hedda Gabler är en mobbare, hon plågade Fru Elvsted varje dag. Under skolåren skickade hon förnedrande MMS till alla på skolan, det kunde vara filmer där Fru Elvsted bytte om efter gymnastiken. På You tube var hon populär med tusentals nerladdningar, det hade Hedda fixat. Jag är fullkomligt övertygad om att Hedda upplät sitt hem till den tyska ockupationsmakten under kriget och delade säng med en tysk officerare och lät Teveman springa omkring som en hanrej serverandes konjak. När slutet kom, skulle hon inte förstå det och inte acceptera det. Förmodligen skulle hon reagera med raseri och varför försöker Felicia Venhaug mörda henne?

Jag tycker inte synd om Hedda Gabler, det skulle vara kontraproduktivt. Hon är psykiskt sjuk och jag vill att publiken ska förstå det. Hon förstår inte sin omgivning, hon har svårt för relationer till andra människor, kan inte skilja mellan kärlek och sex. Ett avsked är otroligt svårt, så uppslitande och obegripligt att döden känns som ett alternativ. Tomhetskänslan driver henne långt ut till självmordets lockande famn. Hon skär sig själv med rakblad. Döljer det under bandage och långärmade klänningar. Nu förstår jag Hedda Gabler, hennes beteende hör till hennes sjukdomsbild. Nu vill jag skydda henne. Ta henne med upp på fjället så hon får andas - fri från intryck, fri från bilder. En sak fick jag lova henne innan pjäsen fortsatte, det var att spöa skiten ur Assessor Brack. Hedda viskade dessa ord till mig genom ett svart flor: ”Han såg mina svagheter redan som 16-årig flicka och innan jag visste ordet av så kröp han på mig”. ”Jag lovar”, sa jag. ”Brack ska få sig en omgång”.

För mig var det väldigt tydligt att hon var sjuk. Min erfarenhet av psykisk sjukdom har jag fått genom att jobba natt inom psykiatrin. Jag träffade då Hedda Gabler flera gånger. Hon kunde vända upp och ner på en hel avdelning – en lysande scen. Hedda i stackato genom korridorerna, älskvärd, förfinad och manipulativ. I foajén satte hon eld på allt med sitt blonda hår, de unga AT-läkarna svimmade, konsten på väggarna bleknade. Hedda Gabler hade diagnosen borderline.

Det blir en stor lättnad när jag förstår att Hedda Gabler faktiskt är sjuk. Sen läser jag om en norsk uppsättning, visserligen stark kritiserad och ifrågasatt, men även de ser henne som sjuk. Jag tänker inte hävda att jag har rätt, jag tänker inte säga att det måste vara så, men det är tänkbart. Pjäsen får för mig ett annat skimmer då, en mörkare låga. Den lite obegripliga och tunna historien blir mera sammansatt.

Borderlinepersonligheten är tämligen stabil i sin instabilitet, skriver Cullberg. Psykisk sjukdom är inte vacker och den gör sig inte så bra på scen, det blir ofta överspel, skrik och vrål.

Vidare säger Cullberg: Borderline är trots allt ett oklart begrepp. En borderlinepatient kan förete mycket sjuka drag och trots detta anpassa sig och utvecklas i livet. På motsatt sätt kan patienter som i början visar upp föga påfallande personlighetsavvikelser senare utveckla svåra sjukliga symtom. En varning måste alltså utfärdas: Man bör aldrig vara för säker när det gäller borderline. Dessutom bör man vara beredd på det oväntade. ( Se mitt lilla A5-flygblad där kan ni bl.a. läsa det internationella diagnostiseringsformuläret DSM IV) Jag tror nu på uppsättningen, när jag först brottades med texten kände jag mig utestängd av historien: Detta rör inte mig. Jag skiter i den här överklassbruden som åker på bröllopsresa i ett halvår och är sur för att hon gifte sig med fel karl och därför måste låta hela världen lida för det. Hedda nobbade mig helt enkelt, hon var tydlig:”Din fjant!” sa hon. ”Din jävla hycklande kulturbög, stick!”

Daniel Cramér Strömberg

Upp igen
Tillbaka till texter